Att skriva en bok eller ännu hellre flera och bli författare är mångas dröm. Jag har aldrig delat den, utan jag visste redan som barn att teknik var det som intresserade mig. Alla leksaker plockades isär och ibland ihop igen. Så småningom under yrkeslivet upptäckte jag att det var ännu roligare att utveckla affärer och företag baserat på teknik.
När Birgitta insjuknade och berättelsen tar sin början kunde jag helt fokusera på att hjälpa henne med att få bästa möjliga vård. Jag var van från arbetet att alltid dokumentera skriftligt och jag sparade all konversation med vård och myndigheter. När jag blev ensam malde allt som skett hela tiden i mitt huvud och jag kände att jag kunde inte släppa det, utan att dokumentera det hela. Skrivandet var jobbigt men blev också en påtvingad sorgebearbetning. I början av skrivandet var jag nästan besatt av de oförrätter jag tyckte drabbat Birgitta och detta var en av drivkrafterna i skrivandet. Jag försökte få hjälp att omvandla det till en användbar text, men gav efter mycket vånda upp. Då tänkte jag att det som hänt skulle bara finnas kvar inom mig och förstörde allt bakgrundsmaterial och obearbetade manusutkast under mycket sorg.
Senare hittade jag dock ett tidigt manuskript som jag missat att radera och tog det som ett tecken på att jag ändå skulle fullfölja. Jag kände åter igen att jag inte kunde låta bli att berätta Birgittas historia. Jag tog ny sats och sökte ny hjälp. När jag nu gått igenom texten så många gånger och samtidigt fått distans till det som hände, har jag nu en annan relation till texten. Den handlar om Birgitta under sjukdomsperioden och hur hennes och vårt liv förändrades och beskars allt mer. Vad som hände i vården och vid våra försök att få samhällets hjälp är mera scenerier till berättelsen. De ger visserligen texten många bottnar, men det viktiga är historien om Birgitta, som nu till slut finns berättad.