Båda Birgittas föräldrar var heltidsarbetande när hon växte upp på femtiotalet och hon fick inte med sig så mycket självkänsla från barndomen. Hon var ett så kallat nyckelbarn och hatade att komma hem till ett tomt hem efter skolan. Det skulle hennes barn aldrig behöva uppleva.
Hon hade ett stort behov att känna sig älskad och behövd, något som inte var uppenbart då hon var mycket social. När vi träffades i tonåren var Birgitta en sprudlande tjej full av liv och bus och med temperament. Helt annorlunda än mitt lugna och strukturerade sätt, men det sägs ju att opposites attract. Jag tror dessutom att hon kände sig trygg med mitt stabila och lugna sätt och så förblev det genom livet. Hon var det sötaste jag sett och vi blev ett par. Kärleken till skärgården, där vi träffades och tillbringat många långa sommarlov och nästan all ledig tid som vuxna, har alltid funnits kvar.
Hon blev mycket uppskattad där hon jobbade innan vi fick barn för sin noggrannhet, effektivitet, serviceinriktning och sociala förmåga. Omsorg om nära och kära har genom livet betytt allt för henne och haft mycket högre prioritet än självförverkligande och yrkesliv. Hemma och på landet har hon fått utlopp för stilkänsla och intresse för design och inredning. Birgitta trivdes bäst hemma och var stolt över sitt hem där hon pysslade om familjen. Det stod alltid nylagad mat på bordet när jag kom från jobbet och allt värt att fira med barnen uppmärksammades alltid.
Hon hade genom livet flera besvärliga perioder med bland annat sjukdom. Ända sedan tidiga tonår har hon besvärats av sviter efter att ha blivit påkörd och allvarligt skadad. Sammantaget gjorde detta henne allt mera orolig och osäker, vilket sorgligt nog hämmade hennes spontanitet och sociala läggning. Hon hade precis återhämtat sig från hudcancer i ett ögonlock, med lång enerverande väntan på åtgärd och besvärlig transplantation, när jag börjar berättelsen.